söndag 12 februari 2012

Growing up...

Kommer ni ihåg när man var liten, hur lätt allting var då...
Du hade familj, vänner och skolan, allt var utstakat och bestämt.
Du visste vad du skulle göra, vart du hörde hemma...

Sedan kom man upp i tonåren och allting blev plötsligt förvirrande och jobbigt.
Du kämpade med att hitta din plats i den "nya" världen och testade olika stilar, vanor, beteenden och även vänner.
Livet var inte så självklart och enkelt längre... 

Sedan kom man ur tonåren och befann sig där jag befinner mig nu.
Helt plötsligt blev man vuxen och jag kan verkligen undra ibland hur det gick till.
När passerade jag linjerna mellan att vara barn, tonåring och vuxen?
Allt har gått så fort och jag förstår inte själv hur jag hamnade där jag är nu...

Det är svårt när man inser att man nu ska föreställa vuxen.
All press, ångest och oro för framtiden hänger som ett mörkt moln över huvudet.
Vad ska jag göra?
Vad ska jag bli?
Vad är din plan?
Frågorna som en gång verkade så långt borta står helt plötsligt nedskrivna med tjocka bokstäver på pappret framför dig.
Dom vill ha svar, men hur skulle du kunna veta bättre idag än vad du gjorde igår? 

Jag saknar tiden när ens ända oro och press var ett stort prov i skolan.
Du hade pluggat hela natten och nervositeten bet fast i dig med sina vassa klor.
Du gick till skolan och satte dig i bänken, såg ned på frågorna och skrev ned svaren.
Känslan som infann sig efteråt när man äntligen var klar var total frihet.
Pressen lättade och klorna släppte sitt tag, du var fri och ett lugn spred sig genom hela kroppen.

Den känslan av totalt lugn och frihet har inte jag känt sedan jag var liten.
Det är alltid någonting man är orolig eller nervös för, och det tär på en.
Man är för orolig över i morgon att man glömmer bort att leva idag...

Så ibland önskar jag att jag inte behövde växa upp, att jag kunde fortsätta vara liten.
Jag vill stanna i enkelheten som är att vara barn, 
pressen ifrån vuxenvärlden är bara för tung för att bära ibland...

Jag kan ärligt säga att jag är rädd, rädd för morgondagen och allt vad den innebär.
Men jag antar att det är tjusningen i det också, man kommer in i en ny fas i livet och det är läskigt.
Att släppa taget och ta steget, att låta sig själv falla är det modigaste men också det otäckaste man kan göra...

Hur gärna man än vill så kan man inte stoppa tiden, man måste gå vidare.
Det ända man kan göra är att lova sig själv att aldrig glömma.
Glöm aldrig den du var utan bär det med dig, dina minnen gör dig stark och formar dig till den du blir i morgon.

Glöm aldrig hur det var att vara barn, för att det är inte förrän du förlorar ditt barnasinne som du blir gammal på riktigt.



xxx

3 kommentarer:

Kajsa sa...

W O R D S ! ♥

Anonym sa...

Heeej vännen!
Åå vad fint skrivet...
Du träffar mitt i prick!

Sitter här på jobbet med en mugg kaffe och gråter...Läser hellre hos dig än pratar om rör med killarna i köket...
Tur inte chefen ser mig..då skulle jag nog bli utskrattad..;)

Jag tror alla känner oro under någon period i livet...det kommer gå över...tro mig...eller gör den det?? Den byts ut...
När alla bitar fallit på plats i livet och livet går sin gilla gång kommer en annan oro..
barnen...de som är hela ens liv...
Mår de bra, trivs de, har de vänner, hur kommer deras liv bli..???.....osv...
Minnen tror jag är jätte viktiga och dem bär man med sig i sitt hjärta hela livet. Jag minns fortfarande hur det kändes i hjärtat när Jessica och jag var 14 och kunde ligga på våra rum och gapskratta åt ingenting i flera timmar...eller hur jobbigt det var att som sexåring själv släpa dockvagnen upp och ner 3 trappor till lägenheten där vi bodde....
Minns 16-17års åldern då jag träffade mitt livs kärlek....en underbar tid men som jag inte vill ha tillbaka...då kände jag enorm oro för framtiden...men det gick ju bra..;) Just i dag har vi varit förlovade i 21 år...det du!!
Jag minns också den underbara lilla flickan i min gröna hatt på bilden du visar... Minns när jag tog den, på en semester i Halmstad.
Minns hur mycket jag älskade dig (det gör jag ju fortfarande)och hur jag i smyg önskade att du var min....minns din lilla hand i min..minns dina låååånga kramar...minns hur du studsade upp och ner och skrek..JAAA ALLA VANN!!
MInns hur du redan då var en sån speciell och unik person. Jag önskar att alla människor kunde få en liten del av dig...du sprider så mycket glädje till alla i din närhet!
Försök att tänka på framtiden med en nyfikenhet i stället...tänk på den dagen då du sitter där och blickar tillbaka... Jag lovar dig att det du främst kommer minnas...det är dina roliga upplevelser...inte rädslan för det okända.
Jag älskar dig stumpan....
Kraaaaaaaam Katarina

Sarah HP sa...

Gud va fina ord du träffa precis på pricken rätt ord!! älskar dig och saknar dig så otroligt mycket! min fina bästa vän! <3 kram och pussss Sarah