Jag vet inte hur ni är...
Men jag har en tendens till att alltid drömma mig bort till platser där jag inte befinner mig.
Jag är expert på att romantisera allt och tror alltid att gräset är grönare på andra sidan!
Jag vet inte varför jag gör det, men jag antar att det är en del i min dröm att uppleva äventyr.
Det är ingenting fel med det, vi har ju alla drömmar...
Men grejen är den att jag är ju faktiskt ute på äventyr.
Jag befinner mig på andra sidan jorden på en av världens vackraste platser!
Så varför kan jag inte ta vara på det och riktigt njuta?!
Jo, det är därför att jag är den jag är... Därför att jag är jag.
I hela mitt liv har jag drömt och fantiserat om att befinna mig på olika platser, leva i en annan värld och vara en annan person. Jag har varit hjältinnan i mina böcker.
Så nu när jag faktiskt upplever allt live så kan jag inte riktigt ta det till mig.
Det är inte verkligt...
Så därför fortsätter jag som förut och drömmer mig bort.
Det är konstigt hur svårt vi har att ändra på oss.
Våra vanor och vårt beteende är så djupt rotat att det ibland krävs ett rejält slag i huvudet för att få oss att ta ett steg utanför vår upptrampade stig.
När jag bestämde mig för att åka hit så bestämde jag mig samtidigt för att lämna den jag var hemma. Jag skulle resa med ett öppet sinne och göra alla de sakerna som den "gamla" jag aldrig skulle ha gjort. Jag skulle inte vara rädd utan ta till mig utmaningarna!
Det började bra...
Jag var social, träffade nya människor och gjorde saker som jag egentligen var för rädd för att göra. Jag älskade det! Jag älskade den nya människan jag höll på att bli och lovade mig själv att aldrig gå tillbaka.
Men...
Eftersom att jag är den jag är så föll jag sakta in i mina gamla vanor igen utan att jag riktigt tänkte på det. Min nyvunna självsäkerhet började sakta men säkert försvinna igen, och jag märkte inte vad det var som hände förrän jag en dag kom på mig själv med att börja undvika att träffa människor igen.
Besvikelsen över mig själv som jag kände då är för stor för att kunna beskrivas med ord.
Jag var tillbaka i ruta ett igen...
Jag tänkte att jag kommer vara den första människan någonsin som har åkt iväg i ett år från allt hon känner till och inte ha förändrats ett dugg! Den insikten gjorde extremt ont eftersom jag rest med inställningen om att förändras.
Men efter mitt lilla "mentala breakdown" så insåg jag att jag hade fel...
Jag har förändrats, men kanske inte så dramatiskt som jag hade föreställt mig att jag skulle.
Jag har blivit starkare i mig själv,
jag vågar mer än förut och bara det är enormt stort för mig.
Därför att eftersom jag är den jag är så måste jag ta små steg, stora steg får mig bara att backa igen. Jag kommer antagligen aldrig bli den där super självsäkra sociala personen och jag har insett att det är okej.
Jag har insett att det är okej att vara jag.
Det är okej att jag drömmer och att jag ibland glömmer bort att leva i verkligheten när jag läser en bra bok. Det är okej att jag är naturligt rädd av mig och instinktivt säger nej istället för ja. Det är okej att jag inte alltid vill umgås med någon utan hellre sitter hemma för mig själv. Det är okej.
Vi är dem vi är och när vi inser att det är mer än tillräckligt så blir vi som lyckligast. Ingen människa är felfri men genom att inse och acceptera att det är helt okej så tror jag att vi går emot en ljusare framtid.
Det är okej att vara du.
xxx
