Tick, tack...

Jag kan inte förstå att vi redan är inne i juli...

Det betyder att jag har varit här i nästa tio månader nu!

Och det framkallar lite splittrade känslor...

Jag ser verkligen jätte mycket fram emot att komma hem och träffa min
familj och mina vänner igen,

men genom att åka så måste jag också säga hej då till mitt liv här.

Min familj och mina vänner här...

Mitt hem och den vardag som varit min det senaste året kommer snart
att bli ett minne...

En vacker dröm om ett liv i ett fjärran land.

Det känns lite som att jag åker hem till verkligheten igen.

Som att det här året var ett stopp i tiden.

Det känns som att genom att komma hem så kommer också
den gamla pressen tillbaka.

Pressen som ligger i "verklighetens" vardag.

Här finns inte den.

Människorna lever på ett helt annat sätt här.

Självklart kan det vara stressigt här också men inte alls som hemma. 

Folk är mer avslappnade och tar allt med en klackspark.

De kan verkligen konsten av att njuta!

Tiden rinner i väg och jag ser med förväntan och skräck mot "slutet".

När jag verkligen inser att jag måste säga hej då så kommer jag nog gå sönder.

Vem vet när eller om jag någonsin kommer få se alla igen?

Mina vänner som jag har kommit så nära och upplevt så mycket med.

Mina "föräldrar" som funnits där som en stöttande trygghet sedan dag ett.

Och mina älskade barn som jag sett växa och utvecklas det senaste året.

Den verkligheten kommer snart att vara borta.

Det kommer bli hårt...

Men som sagt så ska det bli enormt kul att komma hem igen också!

Det är inte lätt när det är svårt.

Men man får väl helt enkelt tro på att allt blir bra i slutändan...! :) 

Jag och mina små.

xxx