Hej då...

Jag sitter och väntar på att det ska bli dags att åka till flygplatsen och hämta familjen...

Tänk va fort en vecka kan gå!

Men jag har i alla fall hunnit med allting jag behövde göra tror jag.

Jag har skickat hem resväskan, varit på banken, gjort klart scrapboken och prov- packat ryggsäcken.

Det kändes så tomt när alla mina saker var nedpackade och ska jag vara ärlig så grät jag...

Jag såg mig omkring på alla de tomma ytorna som brukade vara fyllde med mina saker och kände att "ja, nu är slutet här". Allt det som gjorde det till mitt rum är borta, nu väntar de tomma ytorna på någon annan... 

Jag är ständigt nära till tårar nu och paniken sitter som en tickande bomb i bröstet. 

Jag vill åka men samtidigt inte...

Jag vill hem till alla där hemma men jag kan inte och vill inte säga hej då till alla här.

Hur ska jag kunna säga hej då till mina barn?

För de har ju faktiskt blivit som mina barn det här året...

Jag var den som toalett- tränade Neve och den som var med henne första dagen på dagis. Jag lärde Mia att simma och vi målade hundratals teckningar tillsammans. Vi har varit arga och skrikit på varandra men vi har skrattat och haft kul så mycket mer. 

Jag kommer aldrig glömma alla kramar och pussar.

Jag kommer aldrig glömma alla vaggvisor.

Jag kommer aldrig glömma första gången de sa att de älskar mig. 

Jag kommer aldrig att glömma...

Om fyra dagar måste jag säga hej då, men jag kan inte...

xxx